En storm i kulturelitens lilla ankdamm – eller principiellt viktigt?
Det hela började med en artikel av Bengt Ohlsson i DN 3 jan 2012 med frågan ”Måste kulturen vara vänster?”
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana
En del av resnomanget var att vänsterns slagord om solidaritet och skattemoral oftast gäller ”någon annan”. Om en kulturarbetare tjänar mycket pengar så blir man oftast benägen att försöka behålla dem. Precis som de förhatliga ”andra”. Som exempel nämner han Åsa Lindeborg, kulturchef på Aftonbladet och framgångsrik författare.
Föga förvånande gick sagda kulturchef till motangrepp i en artikel den 9 jan. Där bestrider hon Ohlosson i sak samt fläskar tillbaka med utrop som ”Bengt Ohlsson känner sig mobbad för att han vill skriva böcker som säljer.” http://www.aftonbladet.se/kultur/article14182113.ab
So what? Låt dem hållas, tänker jag. Pretto så det räcker, bägge två. Men det är väl deras jobb; att hålla sig kvar i rampljuset och försöka engagera.
Så kom då en liten vinkling, ett blogginlägg från Johan Lundberg med rubriken ”Grattis till miljonerna, Åsa!” http://www.axess.se/blog/post/2012/01/09/Grattis-till-miljonerna-Asa!.aspx
Och det är nu det börjar bli principiellt intressant. Lundbergs blogg är givetvis en partsinlaga, killen är ”höger”. Jag struntar i de politiska dimensionerna – men inte de moraliska. Ej heller hyckleriet.
Lundberg har läst årsredovisningar från Åsa Lindeborgs aktiebolag. Om han inte ljuger står det klart att hon har ägnat sig åt diverse mått och steg för att minska skatteuttaget (avsättningar till periodiseringsfonder, aktieutdelning i stället för uttag av lön).
Bara själva ordningen att starta ett AB för att driva sitt författarskap kan ifrågasättas – om man gör en sak av att hålla skattemoral och solidaritet högt. Om det nu är så ”coolt” att betala skatt, varför gör man inte det då, rakt av?
Minns Ove Rainer, tidigare justitieminister i Olof Palmes regering. ”Ove Rainer tjänar 2,4 miljoner – betalar 10 % i skatt”. Så löd Aftonbladets löpsedel den 1 november 1983. Ove Rainer hade varit justitieminister i regeringen Palme ett drygt år när ekonomireportern Göran Skytte avslöjade att ministern ägnat sig åt avancerad skatteplanering.” http://www.kb.se/nyheter/politik_rainer.html
8 dagar senare avgick Rainer. Han hade inte gjort något brottsligt, bara utnyttjat det regelverk som gäller alla medborgare. Eller hycklat. Freivalds gjorde om reptricket 20 år senare i sin berömda bostadsrätt och gick samma öde till mötes.
Göran Persson investerade i skattemässigt fördelaktig skogsfastighet. Lindeborg ger sig själv aktieutdelning och använder periodiseringsfonder – samtidigt som det är coolt att betala skatt och ärevördigt att inte vara rå kapitalist.
Enda förändringen mellan då och nu verkar vara att dubbelmoral nu är rumsrent även i folkhemmets domstol. Hur blev det så?
11 januari 2012 kl. 15:40 |
Hyckleri kan även vara att förvränga fakta. Ove Rainer hade enligt Jonas W. ” bara utnyttjat det regelverk som gäller alla medborgare”.
Rainer satt i PK-Bankens styrelse och fixade, som vilken Svensson som helst, ett 10-dagars lån på 19 miljoner kronor över årsskiftet 1981-82.
Han grejade också, så att han fick Riksbankens tillstånd att föra ut fem miljoner kronor för aktieköp.
1982 hade han i domstol begärt att få slippa betala underhåll till sin förra fru med motiveringen att han inte hade råd.
Den stackars ministern bestraffades med att bli kickad åt sidan, till en struntpost som justitieråd i HD. Sedan blev han fockad igen. Han påstod sig ha lagt alla kort på bordet, men hade glömt några.
Vad beträffar Laila, så hade hon knappast behövt gå, om hon inte hade skällt ut och slängt patentdörren i ansiktet på journalistkåren.
12 januari 2012 kl. 09:23 |
Tack för förtydligande om Rainer. Dock ändrar det inget i sak; en utåt sett god solidarisk politiker som förmodligen gick i varje första maj tåg och krävde rättivsa – som sedan utnyttjar det system som finns tillgängligt (för alla) att göra privatekonomiska vinster från. Dvs undanhålla staten pengar som annars skulle tillfallit allmänheten. Skillnaden mellan Rainer och ”alla andra” var att han hade ett mer seniort nätverk och därmed kunde ta ut svängarna än kraftigare.
Detta stäkre egentligen bara mitt argument om hyckleri, dvs man har en moral utåt och en i verkligheten. Och, i den nu uppkomna diskussionen mellan kulturpersonligheterna kan jag bara konstatera att egentligen inget ändrats sedan Rainers dagar – förutom hur hyckleriet bedöms av allmänheten.